Februari 2024
Benen som vi hittar i Uppåkra ger nya upptäckter. Här skriver vår osteolog Sandra Tornberg Fritz om skånska björnar.
Vintersäsong innebär i regel innesäsong för de flesta arkeologer, så även i vårt fall- vi har stora mängder fynd och dokumentation som behöver tas om hand, analyseras, tolkas och rapporteras. I april dras dock vintertäcket av tältet vi gräver i och det blir därmed dags för en helt ny utgrävningssäsong!
Analysarbetet har påvisat en hel del fina fyndigheter, men något som står ut lite alldeles extra är en del av ett björnben. Ni kanske tänker att vi redan rapporterat om att björn hittats hos oss, och visst är det så! De delar av björn som hittills påträffats (tre fragment) utgörs av klor och tänder, något som ofta kopplas till pälsanvändning då just dessa delar ofta lämnas kvar på pälsen. Pälsen kan dock bytas med och därmed färdas långa sträckor, långt efter att djuret dött, något som gör det svårt för arkeologer att avgöra varifrån djuret kommit ursprungligen.
Det ben som nu har hittats är en del av ett underarmsben från en fullvuxen björn där huggspår ses snett över benskaftet. Att just denna del av djuret hittats behöver inte ha stor betydelse men det öppnar upp en viktig diskussion om björnens närvaro i Skåne under järnåldern. Björn är nämligen nästintill helt frånvarande på boplatser i södra Sverige under denna period, de få fragment som påträffas består dessutom oftast av tänder eller klor. Både före och efter järnåldern förekommer björn i Skåne, även fast medeltidens björnar också verkar representeras av klor och tänder. Från mellersta stenålder (mesolitikum) återfinns delar av hela björnskelett på flera platser, där verkar hela djuret ha tagits tillvara på eftersom man ser att skelettdelarna krossats för att man lätt ska komma åt märgen i benet. Björn finns även på flera senare boplatser som man daterat till bondestenålder (neolitikum) och bronsålder men när vi sedan når järnålder så upphör fynd av björn helt. Förutom i Uppåkra.
Av de sammanlagt fyra fragment av björn som hittats från järnålder i södra Sverige återfinns nämligen samtliga i Uppåkra! Det kan finnas flera anledningar till att björnen verkar försvinna i södra delen av landet: i takt med att gårdsdjur domesticeras minskar troligtvis behovet av att jaga björn i födosyfte, däremot verkar björnen fortsatt inneha viktig rituell innebörd. Landskapet hinner förändras mycket över de tusentals år som det egentligen handlar om, tex under bronsålder så avverkas enorma mängder skogsområden i södra Sverige vilket förstör björnens naturliga habitat.
Nästa steg på vår björnresa blir att ta reda på varifrån björnfragmenten kommer ifrån. För att göra det kommer vi ta strontiumanalys till hjälp. Strontium är ett grundämne som lagras i berggrunden i ett område, och även i grundvattnet. Genom att människor och djur sedan dricker vatten och äter mat som vuxit i sagda område så lagras strontium i emalj och ben hos dessa individer. Om man sedan kan matcha strontiumhalten i människan eller djuret med den specifika geografiska strontiumsignaturen så kan man således få reda på var de befunnit sig vid en specifik tidpunkt.
För den som vill läsa mer om björnar i Sverige över tid rekommenderas utöver tidigare nämnda: Lindholm, K-J. & Ljungqvist, J. 2016. The Bear in the Grave: Exploitation of Top Predator and Herbivore Resources in First Millennium Sweden – First Trends from a Long-term Research Project. European Journal of Archaeology, 19: 3-27.,
även
Ola Magnells utomordentliga sammanställning av svenska björnfynd: Bears and humans in Sweden – 10,000 years of interactions from the Mesolithic to the Middle Ages, i Grimm, Oliver (red.) (2023). Bear and Human: Facets of a Multi-Layered Relationship from Past to Recent Times, with Emphasis on Northern Europe. Turnhout: Brepols.
Tillgänglig på Internet: www.brepolsonline.net/action/showBook;
