April 2025
Textiler var livsavgörande för järnåldersmänniskorna i Uppåkra. Man förlitade sig på den egna djurhållningen av får, odling av lin och kunskapen hos de kvinnor som klädde bosättningens invånare. Vi har inte hittat tygrester i våra kulturlager, men redskapen finns kvar. De vanligaste är sländtrissor och vävtyngder, rester efter två steg i arbetet med att göra tyger. Bland de tolv vävtyngder som finns noterade i vår databas kan vi nu visa upp en tidig pyramidformad typ från romersk järnålder.
De pyramidformade vävtyngderna är vanligt förekommande i hela Europa. Vid Medelhavet har man funnit många sådana. De började användas i Europa redan under yngre stenåldern, men med sen bronsålder och särskilt äldre järnåldern blev de mycket vanliga.
Hålen i den övre delen av tyngden är små, bara någon centimeter i diameter. Det innebär att endast några få varptrådar kan ha hållits ner av varje enskild tyngd. Vikten, tjockleken på vävtyngden och antalet varp som vävtyngden har kunnat hålla ger oss en möjlighet att förstå det slutliga tygets utseende. Ju tyngre och bredare lervikter och större hål för flera varptrådar, desto tjockare tyg. Tillsammans med tyngden på sländtrissor från samma tid kan man få god kunskap om grovleken på de trådar som kvinnorna spann.
Från vendeltid har vi inga vävtyngder i de kulturlager vi undersöker nu, men i ett schakt som undersöks varje år sydväst om hallen har studenterna tagit fram flera stycken. I ett cirka 30 centimeter tjockt utjämningslager har ett flertal vendeltida vävtyngder kommit i dagen. De är runda med stora centrala hål till skillnad från dem som användes under romersk järnålder. De skiljer sig också något från de vikingatida vävtyngderna. De är mindre, har något spetsig profil och mindre hål för varpen än de som kommer senare.
Som vanligt kan Uppåkra visa upp ett fantastiskt fyndmaterial, så även när det gäller vikingatida vävtyngder. De är mer ”svullna” och större än de vendeltida, och ser ut som stora doughnuts. Som de vendeltida föregångarna är hålen stora och placerade centralt. Vi har trettiosex stycken spridda i ett antal grophus som låg mellan kyrkogården i norr och residensområdet med hallen. De enkla byggnaderna som är försänkta en bit ner i jorden kan ha använts just för textilhantverk, som vävning av tyger. Fyndet av en oval spännbuckla på golvet i ett av grophusen daterar det till andra halvan av 900-talet. Det är samtida med de händelser som gjorde att kulthuset slutligen läggs ner och makten flyttas över till en platå norr om Höje å. Där, cirka 4,5 kilometer bort, utvecklades kungsgården under 1000-talet till staden Lund.
Läs mer:
Linda Mårtensson, Eva Andersson, Marie-Louise Nosch & Anne Batzer. 2007. Technical Report. Experimental Archaeology. Part 3 Loom weights. Centre for Textile Research. Copenhagen.
Jutta Kneisel and Stefanie Schaefer-Di Maida. 2019. Loom weights in Bronze Age central Europe. I: The Textile Revolution in Bronze Age Europe. Production, Specialisation, Consumption, edited by Serena Sabatini & Sophie Bergerbrant. Cambridge University Press. Pp. 80–116. (Se särskilt sidan 84 där olika former av vävtyngder är avbildade).
Peter M. Fischer & Teresa Bürge. 2014. The New Swedish Cyprus Expedition 2013. Excavations at Hala Sultan Tekke. Opuscula. Annual of the Swedish Institutes at Athens and Rome. Pp. 37–82. (Särskilt sidorna 75-78 där de analyserar vävtyngderna)
